PP-bloggar

Syftningshumor räcker bara så långt

Thu, 02 Feb 2012 09:42 GMT

Först löd rubriken “Piratpartiet hotas av polis” — jag förstod ju vad som avsågs. Men det blev ändå lite fniss över syftningshumorn som uppstod i världens kortaste notis om hur Piratpartiet hotas pga att partiet levererar bandbredd till The Pirate Bay.

För de som nämns är nämligen den amerikanska filmindustrin och Monique Wadstedt, i den ordningen. Ingen av dessa är ju poliser, menar jag. Men symboliskt som tusan att såna grejer slinker igenom, även om rubriken nu är justerad.

Humor, absolut. Men riktigt jäkla obehagligt. Den amerikanska filmindustrin har global makt, och packar seriös tyngd bakom sina hot. De kan väldigt enkelt förstöra människors liv — och det säger jag utan att överdriva, exemplen är alldeles för många för att nån skulle kunna påstå annat.

Piratpartiet drivs av ideella medel till största delen, och är inte något rikt parti med oändliga resurser. Wadstedt skulle, om den amerikanska filmindustrin så vill, kunna sänka partiet. Rikta in sig på några nyckelpersoner, dra undan mattan på ett privatekonomiskt plan och sen skicka pressmeddelande om hur fantastiska de är som lyckats undanröja ytterligare ett hot mot upphovsrätten.

Arrogansen att via media gå ut och hota på det här viset säger ju det mesta. De behöver inte bry sig, de behöver inte hålla stilen, de verkar inte ha några som helst etiska betänkligheter. Och det är såklart inte bara lobbyn, även om man undrar så smått vilken typ av motivation den här kanadensiske ministern drivs av. Experter är inte experter, såvida man inte tycker rätt, är ungefär vad han säger och syftar då på Michael Geist, en jurist i just upphovsrättsfrågor.

Jag har många gånger funderat över hur det blir den dag jag söker ett nytt jobb. Hur pass “bränd” jag kommer att vara som offentligt haft åsikter i en fråga som under en lång tid var missrepresenterad i media. Redan där är det svårt, hur svårt skulle det inte vara att bli dragen inför rätta för (vilket det skulle bli i det här specifika fallet) medhjälp, till medhjälp, till upphovsrättsbrott (som inte bevisats).

För killarna bakom The Pirate Bay blev just fällda för “medhjälp till upphovsrättsintrång”, och hotet mot Piratpartiet skulle då i så fall vara “medhjälp till medhjälp”. Nya tider, nya tillägg i lagparagraferna…

Nåja. Nån måste ju säga ifrån.

Nu på lördag så tänkte jag göra det tillsammans med (förhoppningvis) tusentals människor på Sergels Torg, klockan 12. Kolla om det finns några demonstrationer planerade i närheten av dig. Då protesterar vi mot Acta, som bara är en av flera andra olika sätt att försöka äga våra kommunikationsbanor och styra vad vi läser och vad vi tycker, i upphovsrättens namn.

Missa för allt i världen inte heller att läsa vad personen som skrev under Acta i Slovenien har att säga till alla. Unikt, är bara förnamnet.

Turkiet måste respektera de mänskliga rättigheterna

Thu, 02 Feb 2012 06:28 GMT

Bloggupprop. Var med du också.

”Bästa sättet att kontrollera ett folk är att få det glömma sin historia” skrev Mustafa Kemal Ataturk, skaparen av nutida Turkiet, en gång i tiden. Tesen kan diskuteras, men den formar politiken än idag i det moderna Turkiet. Att vara etnisk kurd där har inneburit en avsaknad av rättigheter som vi i friare samhällen har tagit för givna

Ända sedan 1930-talet har den kurdiska befolkningen i landet utsatts för en tvångsassimileringspolitik i syfte att hålla landet monokulturellt och monoetniskt. Detta har tagit sig uttryck i form av förbud av och motstånd mot alla former av avvikande kulturella yttringar, i synnerhet kurdernas. Detta har gällt språket, rätten till utbildning på det egna språket, och kurders rätt att organisera sig och stödja de politiska rörelser de själva vill.

Kurdiska reaktioner mot denna politik har bekämpats med kraftig brutalitet. Systematiska massarresteringar (även av minderåriga), förföljelse, tortyr och fängslande utan rättegång är skrämmande exempel på detta. Turkiet är det land som under 2011 fått i särklass flest domar mot sig i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Till detta kommer etnisk rensning och massmord. Ett exempel på detta är förstörandet av mer än 3000 mindre samhällen och tvångsförflyttning av närmare 400 000 civila kurder under 80-talet. Den värsta enskilda incidenten som hänt har nog varit Dersim-massakern på 30-talet, som snarast bör betraktas som ett folkmord eftersom det kostade mer än 60 000 människor livet.

Vidare har staten genom skuggoperationer och öppna militära aktioner genomfört summariska avrättningar av kurder. Antalet offer för dessa uppskattas till minst 40 000. Dessutom har vi under flera år hört rapporter om användning av stridgas, napalm och vit fosfor mot kurderna.

Denna terror har inte upphört än idag.

Massarresteringarna fortsätter, likaså de militära attackerna och de summariska avrättningarna. Under senare år har man upptäckt över 30 massgravar i den kurdiska delen av Turkiet, och folkrättsorganisationer befarar att antalet massgravar kan vara upp mot flera hundra. Ett antal har hunnit grävas upp, bland annat en i dagarna där man hittills hunnit identifiera 23 skjutna individer. Vidare fortsätter militära aktioner, ofta över gränsen till Kurdistan i norra Irak, där attacker har urskillningslöst ägt rum. Detta föranledde bland annat Roboski-massakern i kurdiska delen av Turkiet, där 36 civila – varav 20 var under 18 år – dödades i en flygattack.

Turkiets politik drabbar även barnen. I nuläget antas 3000 kurdiska minderåriga sitta i turkiska fängelser.

Detta är ett axplock av övergrepp som bryter mot FN:s universella deklaration för mänskliga rättigheter och mot Europakonventionen. Dessa övergrepp är oacceptabla och strider mot den humanism och moral som den demokratiska människosynen står för.

Vi som deltar i detta bloggupprop vill att Sverige och EU ställer respekt för de mänskliga rättigheterna som ett krav för ett turkiskt inträde i EU. Vi vill att regeringen använder alla tillgängliga demokratiska påtryckningsmedel för att få Turkiet att respektera människors rättigheter. Dessutom vill vi att Turkiet får klart för sig att de måste släppa de fängslade barnen omdelbart.

Stöd vårt bloggupprop för att få Turkiet att släppa minderåriga som arresterats av politiska skäl. Delta i debatten för kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet och mot den turkiska statens brutala politik. Sprid informationen vidare till berörda och intresserade.

Tillsammans kan vi kan skapa förändringar som garanterar de mänskliga rättigheterna och som leder till att de gemensamma konventionerna efterlevs.

Torbjörn Jerlerup
Svarten.se
Cherin
Björn Nilsson (beelzebjörn)
Soran Ismail
Alveolarplosive
Absolute Banana
Marcin de Kaminski
Niklas Starow (niklasstarow.wordpress.com)
Signe Rocklin (yamipanda)
Louise P
Patrick Baltatzis (baltatzis.se)
Bawar Ismail (bawarsworld.blogspot.com)
Amanda Brihed (kissmecalm.blogspot.com, newrenaissancenetwork.blogspot.com, brihed.blogspot.com)
Jens Odsvall (oansvarigt.blogspot.com)
Nima Dervish
Per Pettersson
emma marie andersson (opassande.se)
Johan E Johansson
Johnny Olsson (enligt min humla)

Lite länkar med samlad info AMNESTY och HUMAN RIGHTS WATCH

Här är en del länkar; Compiled list – Many of the murdered Kurdish children (in Turkey) | End Unfair prosecutions of Children under Anti-Terrorism legislation in Turkey | Chronicle of a massacre foretold | Petition to release Kurdish children on hunger strike in Turkey's jails | Se gärna Barnkonventionen, artikel 40.

Taggar att följa: #twitterkurds #kurdistan #Mersin17

Twittrare att följa för mer information: på engelska – @kurdishblogger, @ruwaydamustafah, @hevallo, @shileramini på svenska – @xoshink, @kurdnytt

Översikt av EUs övervakningslagar

Wed, 01 Feb 2012 06:11 GMT

EDRi har släppt en broschyr som går igenom vilken slags övervakning som EU står för, nuvarande och planerad, här som pdf på engelska.

Föreställ dig att du ska flyga till ett annat land. För att beställa biljetten gör du ett telefonsamtal till en resebyrå. Även om det absolut inte finns något fog för misstanke om något fel, kommer följande övervakning att ske för precis alla:

Datalagringsdirektivet (Direktiv 2006/24/EC) sparar detaljerna om telefonsamtalet, inklusive den geografiska platsen samtalet gjorts från, och sparas upp till två år.

När du köper biljetten, kommer det föreslagna bilaterala avtalet Passenger Name Record (PNR) samla upp data från ditt kreditkort. Det kan handla om allt från kreditkortsdetaljer till vad du valt att äta till lunch, som kommuniceras vidare nationellt och internationellt i syfte att hitta terrorister eller människohandlare.

Om en bank istället används för betalningen, sparas datat om den transaktionen i fem år, under direktivet för pengatvätt. Datat kan överföras till USA under direktivet kallat Terrorist Financing Tracking Programme (TFTP), eller bilateralt, genom den informella Egmontgruppen som består av 116 Finans-underättelsetjänster spridda över hela världen.

Sen, för resan till flygplatsen, utvecklas en uppsjö av olika övervakningsteknologier i EUs forskning om säkerhet, ett program som fått 1,4 miljarder euro för ändamålet att analysera rörelser, beteenden, profilera, fysiska karaktärsdrag eller tillhörigheter till den resande.

När du äntligen kommit fram till flygplatsen, kan din kropp bli skannad, som ett femte inkräktande på din integritet, bara genom att köpa en biljett och ta ett flyg.

Ovanpå detta har vi såklart även regionala saker att fundera på. Som FRA, t.ex. Det är väldigt besvärligt att det dras igång lagar och direktiv lite här och där, och sällan syns i en lite mer överskådlig omfattning. Konsekvenser och proportionalitet hoppas nästan alltid över nu för tiden, så vi behöver försöka titta på det här själva.

Hjälp mig översätta hela texten, där varje lag nämnt i ovanstående citat finns förklarat grundligt. Här finns det en padda här som du kan hoppa in i.

“SVT manipulerar utgången av Melodifestivalen”

Tue, 31 Jan 2012 02:27 GMT

Och nu till något helt annat! I helgen drar Melodifestivalen igång, och signaturen Figaro tar tillfället i akt att (som han kallar det) låna min utmärkta tvållåda. //emma

•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

GÄSTINLÄGG Melodifestivalen är ett ämne som ibland är lite svårt att diskutera på ett allvarligt sätt och det är egentligen inte konstigt med tanke på ämnets natur. Programmet är lättsamt och det är kul. Det finns däremot en sak Melodifestivalen borde vara men inte är: En rättvis tävling.

Melodifestivalen är sedan länge ett av Sveriges mest sedda TV-program och har, sedan ett par år tillbaka, en mycket stor påverkan på försäljningen av svensk musik. En vecka i mars 2009 låg 25 av det årets 32 bidrag på singellistan och de 13 högsta positionerna var melodifestivalbidrag. Endast 4 bidrag nådde aldrig top 60. Att vara med i Melodifestivalen kan betyda mycket för karriären, både för låtskrivaren och för artisten som framför låten.

Samtidigt pratar SVT ogenerat om hur man egenmäktigt bestämmer startordningen för att “maximera dramatiken och underhållningen“. Därmed manipulerar man medvetet utgången av den viktigaste årligen återkommande musiktävlingen i Sverige. Det är ett tilltag som påverkar framtiden för alla tävlingens inblandade låtskrivare och artister på ett sätt som inte anstår någon som vill göra anspråk på att vara opartisk.

Tittar man på hur tittarrösterna har fördelat sig mellan startpositionerna 1–8 mellan 2002 och 2011 i första röstningsomgången i deltävlingarna, där bidragen framförs, bedöms och gallras av allmänheten för första gången, och på vilka bildrag som gick vidare från deltävlingen till final eller Andra chansen, framträder följande mönster:(*)

nr 8, med i genomsnitt 22,0% av rösterna. Hela 85% av bidragen på denna startposition gick vidare till final eller Andra chansen.
nr 6, med i genomsnitt 14,9% av rösterna. 75% vidare till F eller AC.
nr 1, med i genomsnitt 12,2% av rösterna. 63% vidare till F eller AC.
nr 7, med i genomsnitt 11,0% av rösterna. 43% vidare till F eller AC.
nr 4, med i genomsnitt 10,7% av rösterna. 40% vidare till F eller AC.
nr 5, med i genomsnitt 12,2% av rösterna. 38% vidare till F eller AC.
nr 3, med i genomsnitt 10,2% av rösterna. 38% vidare till F eller AC.
nr 2, med i genomsnitt 6,8% av rösterna. Endast 20% av bidragen på denna startposition gick vidare till final eller Andra chansen.

Ligger Melodifestivalens artistansvarige Christer Björkman fortfarande på Bobby Ljunggrens skivbolag Lionheart? Ljunggren står som upphovsman på 32 bidrag 2002–2011. Inget av dessa startade som nr 2. Inte ett enda! Maria Molin Ljunggren, som äger Lionheart ihop med Bobby Ljunggren, ansåg 2008 inte att det var ett problem att Christer Björkman är knuten till dem. Det är inte svårt att förstå varför. Att SVT inte anser det vara ett problem är betydligt svårare att förstå.

2010 gjorde sig låtskrivarna Mårten Eriksson, Lina Eriksson och Susie Päivärinta rejält osams med SVT då de gjorde klart och tydligt för alla inblandade vem de helst ville skulle framföra deras(!) låt “Åt helvete för sent”, ett tilltag som ledde till att SVT diskvalificerade bidraget. Gissa vilken startposition låtskrivartrions bidrag har fått 2012. Dödskallesloten nr 2.

Att viss seedning förekommer inför finalen är det lättare att ha förståelse för (även om man med rätta kan önska sig öppenhet och förutsägbarhet kring förfarandet) men i deltävlingarna påverkar alltså SVT i hög grad utgången genom att egenmäktigt sätta startordningen. Man skulle kunna invända med att fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget (utfallet kanske skulle bli likvärdigt även om startordningen lottades), men jag vill poängtera att jag inte kritiserar att startpositionerna inte är jämlika.

Jag kritiserar att SVT med vetskap om detta ändå väljer att prioritera dramatik på bekostnad av att det blir en så rättvis tävling som möjligt. Det visar tydligt att man inte förhåller sig opartisk, något som borde vara en självklarhet för alla som arrangerar en tävling. Det är allvarligt och det är respektlöst mot deltagarna.

Det öppnar för frågor om redaktionen ordnar startordningen efter hur man själv bedömer bidragens kvalitet, bidragens chanser i Eurovision Song Contest eller kanske helt andra kriterier som tittarna varken känner till eller sympatiserar med. Är vinnarsloten nr 8 något man som potentiell artistjoker kan förhandla sig fram till och ställa krav på att få för att gå med på att delta?

Radio- och tv-lagen (2010:696) 5 kap. 5 § om otillbörligt kommersiellt gynnande säger att ett program inte får “framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt”, men är det inte precis det SVT gör? Man kan ifrågasätta om Melodifestivalen är en tävling som SVT överhuvudtaget bör arrangera, men om så är fallet är det då inte rimligt att kräva att man åtminstone förhåller sig opartisk till bidragen och lottar startordningen under översyn av en kontrollant? För låtskrivarnas och artisternas skull, för tittarnas skull men minst lika mycket för sin egen trovärdighets skull.

(*) Källa: Wikipedia.

~Figaro

Mellan 4 januari och 27 januari har jag kontaktat SVT fem gånger per e-post för att få officiella röstningssiffror men i de svar jag fått har de upprepade gånger hänvisat till “Wikipedias Melodifestivalsidor”. Jag svarade att Wikipedia är ett jättebra verktyg för research men att jag ogärna ville använda sidan som förstahandskälla och att SVT:s egna reportrar knappast hade accepterat detta. Jag har trots detta inte delgivits siffrorna jag efterfrågade.

ACTA; hur kunde jag missa?

Sat, 28 Jan 2012 11:06 GMT

Det blev lite konstigt i mitt förra inlägg. Några kommenterade att “jomen visst finns hela avtalet ute”, efter min trötta kommentar om “kan vi nu få veta innehållet”, i och med nyheten om att ACTA-avtalet var underskrivet. Jag blev jätteförvånad, minst sagt.

Under hela den tid jag läst och följt turerna kring ACTA så hade jag (och andra) aldrig förstått det. Lite pinsamt tänkte jag sen, jösses vad dåligt av mig, ungefär. Det är kanske rent sakligt inte en jättestor detalj, avtalet suger på längden och tvären, visst, men kändes ändå helt bisarrt att jag hade kunnat missa det.

Allt jag hade läst hade ju gått ut på att dokumenten hemlighölls, tänkte jag, och det står till och med i informationsmaterialet (om man läser fel) som EDRi gett ut. Jag drog helt enkelt iväg ett mail till dem för att höra efter vad det betydde och fick en förklaring.

I de fall tvetydigheter, oklarheter eller vaga formuleringar finns i ett dokument, så brukar man använda sig av tidigare versioner av förhandlingsdokumenten för att få en grundläggande tanke bakom.

Nu råkar ACTA-avtalet vara nedlusat med vaga formuleringar, så flera organisationer har bett om att få tillgång till tidigare förhandlingsdokument för att kunna reda ut dessa. Det har alltså de som förhandlat fram ACTA förvägrat alla. Dessa kommer antagligen inte att finnas tillgängliga förrän avtalet ev. ratificerats.

När vi som följt svårigheterna som exempelvis EFF och KEI haft för att få tillgång till dokumenten har det alltså handlat om bakgrundsdokument för att förklara oklarheter i den version som finns ute redan.

Jag lärde mig nått nytt idag, i alla fall, alltid nåt. Samtidigt som jag blir lite trött i mössan av alla juridiska och byråkratiska loopar. Det finns massvis med saker om den här processen som vi behöver “veta”. Information som inte alltid förmedlas frivilligt, och dessutom är ganska svår att förstå mellan varven.

På sätt och vis är det inte rättvist att jag sitter här och känner mig generad för att ha missat en grej, när hela processen är designad för att man ska missa det som medborgare. Men, nu är det så, jag känner mig generad och ber alla om ursäkt för att ha missat den detaljen.

Tre enkla saker du kan göra för att sänka ACTA

Thu, 26 Jan 2012 14:42 GMT

Under torsdagen nåddes vi européer av nyheten att EU och EUs medlemsstater (inklusive Sverige) skrivit under handelsavtalet Anti-Counterfeiting Trade Agreement (ACTA). Det skulle såklart vara på sin plats med information om vad avtalet innehåller exakt, men för att kunna berätta om det måste vi förlita oss på läckta dokument. Avtalets innehåll har nämligen aldrig offentliggjorts, trots att EUs parlament ställt det som krav i förhandlingsprocessen.

Det vi med säkerhet vet emellertid, är att Kader Arif, fransk EU-parlamentariker och EUs observatör i ACTA-frågan, avgått från att överse förhandlingarna. Han skräder inte på orden när han skriver “…tvinga igenom en hastig tidsplan innan den allmänna opinionen hunnit reagera, vilket berövade Parlamentet dess yttranderätt och de verktyg det förfogar över för att utföra dess medborgares legitima krav.”.

Bara den enskilda detaljen, att demokratiskt förfarande och öppenhet inte är en viktig del av framtagande av avtal som påverkar oss alla, borde vara tillräcklig motivation att ta avstånd från ACTA.

I detta ingår dessutom en slags psykologisk krigföring mot demokratisk process genom att annonsera att handelsavtalet är påskrivet, klappat och klart. Intryck ges att det därmed inte finns något mer att göra. Men det stämmer inte riktigt, alla medlemsländers förhandlare ska lägga fram texten som så småningom ska ratificeras av EU-parlamentet. Där har de folkvalda politikerna möjlighet att votera “ja” eller “nej”.

Inför denna viktiga votering finns det några saker som du kan göra, för att låta EU-parlamentet veta att det är viktigt att de röstar emot.

1. Skriv under namnlistan på AVAAZ.org. Där kan alla, oavsett nationalitet, visa sitt missnöje. Kom ihåg att det här avtalet är en global historia, så sprid gärna länken vitt och brett.

2. Skriv till dina representanter i EU-parlamentet. (Mailadresser) Parlamentariker är människor, och de blir påverkade av att bli kontaktade av sina väljare. Var artig, kom ihåg att parlamentarikerna i EU är precis lika överkörda som du och jag, i den här processen. Här en länk som kan vara användbar för politikerna att läsa in sig på, om de inte är insatta i frågeställningen.

3. Prata om detta med dina vänner. Jag har förstått att detta kan kännas småkrångligt att kommunicera, men du kan hitta lite information i det här inlägget, jag skrev härom dagen. Att tilläggas till det är det som jag nämnde ovanför — det oroväckande i att EU framstår vilja undvika demokratiska processer, genom att gömma hela avtalet och processen för medborgarna.

Vi har möjlighet att sänka ACTA, helt enkelt, om vi ger oss fanken på det. Sprid det budskapet så mycket du kan och orkar.

Star Wars Uncut: Director's Cut

Tue, 24 Jan 2012 01:16 GMT

Två timmar, så gå och hämta kaffe! Tusentals har crowdsourcat ihop denna remake av Star Wars – A New Hope, med femton sekunder var.

In 2009, Casey Pugh asked thousands of Internet users to remake “Star Wars: A New Hope” into a fan film, 15 seconds at a time. Contributors were allowed to recreate scenes from Star Wars however they wanted. Within just a few months SWU grew into a wild success. The creativity that poured into the project was unimaginable.

SWU has been featured in documentaries, news features and conferences around the world for its unique appeal. In 2010 we won a Primetime Emmy for Outstanding Creative Achievement In Interactive Media.

Finally, the crowd-sourced project has been stitched together and put online for your streaming pleasure. The “Director's Cut” is a feature-length film that contains hand-picked scenes from the entire StarWarsUncut.com collection.

Vad är ACTA?

Mon, 23 Jan 2012 03:21 GMT

Trots flera års tjat om ACTA är det en lite doldisgrej bland folk. Kanske för att avtalet förhandlas fram i hemlighet, kanske för att ämnet i sig till synes verkar ganska svårt att ta in.

När jag tipsade om den här filmen till några kompisar, sa en att “det är nog svårt för den som inte är insatt att förstå det där”. Det ligger kanske något i det — många gånger tar jag och andra saker för självklart, att det är så himla lätt att förstå. Flera av oss glömmer bort att vårt mångåriga engagemang och ältande i de här frågorna ger oss ett försprång som ibland är svårt att överbrygga.

Jag skulle ur den synvinkeln vilja att de av er som tycker det här är allvarligt och behöver belysas, att tipsa era mindre insatta vänner om nån av dessa filmer, exempelvis. Var gärna noggrann med att säga att om de inte förstår allvaret, eller på annat sätt inte riktigt greppar själva konceptet, att de får fråga dig så kommer du att förklara efter bästa förmåga.

Jag tror att det enda sättet som funkar är tålmodiga vänner som vill att man ska förstå — inte bara “tycka rätt” som det är lätt att fokus låter som ibland. Kanske ligger det även lite svårighet att peka på kopplingen mellan demokratiska frågeställningar och fildelning, eftersom de flesta upplever det sistnämnda vara en skitfråga. Kanske gör det att kringproblemen också framstår som oviktiga då? Jag vet inte.

Men EU har trots löften om öppen process fortsatt förhandla bakom lyckta dörrar. ACTA är ett handelsavtal som tar vid, där SOPA och PIPA misslyckats drivas igenom. Det är en spärreld som bedrivs mot internet, där helgardering gäller från en penningstark lobby, som inte ens drar sig för att offentligt bli irriterade när de inte får igenom den lagstiftning de upplever sig ha köpt.

Jag gillar inte att överdramatisera saker. Tvärtom egentligen — jag gillar att hitta nån slags balans mellan egen tydlighet och frihet för andra att fortsätta tycka det de vill. Men jag inser att det inte riktigt går att hålla den balansen när det handlar om de här frågorna. “Den här lagen kommer att sänka nätet!” Ett utrop som antagligen liknar vargen kommer, men som tyvärr är lika sann varje gång det hörs.

Det genomförs konsekvent olika försök att göra om internet till ett slags kabel-tv, där några få stora konglomerat får pax på problemformuleringarna i samhället: Det de tycker, kommer framstå vara det alla tycker, får de igenom bara ett eller två av sina förslag. Kontakta gärna dina representanter i EU-parlamentet och tala om för dem vad du tycker om detta.

(Uppdatering: Här en artikel med tillhörande video, som är mkt läsvärt också, angående hur det inte finns utrymme att slappna av efter SOPA och PIPA.)

An open Letter to Anonymous

Sat, 21 Jan 2012 08:52 GMT

Dear Anonymous.

I've asked people what democracy means to them, like what kind of terms has to be met in order for it to be a “democracy”. It's a difficult question, as it is a state of mind more than a checklist. When considering the subject, it's probably a good thing that democracy can't be determined down to the last detail, in the long run. But there is a drawback with this, that needs to be addressed.

I've come to realize that the meaning of democracy as an idea has diminished in our collective consiousness, and I've noticed that the word has turned into more of a brand, of sorts. A signal for trust without any real, meaningful content true to the original spirit.

For instance, here in Sweden we've read statements from elected ministers explaining why diminished rights for citizens, protects democracy. As I gasp at this notion, few seem to consider it problematic.

Many of us try to shed light on this problem. However, when we do, I've noticed a disturbing trend. People seem fine with someone holding all the power, even among those that object to our current governments, as long as it's the “right person”.

It's semantics in a way, few wants a “benevolent dictator” when asked, but in practice this is what is happening with the westerner democracies around the world — with USA in the lead. Democracy has come to mean the state, not a state of mind. Somehow, along the way, people do not necessarily connect democracy with the quality of their civil rights anymore.

You can see this reflex online. People generally tend to give power and autonomity to someone, in the hopes that it's going to be a better “representative”.

Which brings me to you, Anonymous. I realize I can't speak to you as if you are one entity. I know you are all different individuals, who sometimes band together in matters that you care about. But I would like each and everyone of you to know that what you do affects me.

You both scare me and give me hope.

You have shown that you are almost as powerful as any given government. Let's be honest, between you and the government, I'm equally screwed from a democratic stand point. The methods are chillingly similar — no transparancy, no apparant way to influence the decisions and I better not annoy the wrong guy, or there will be hell to pay.

However, lack of (functioning) democracy in governments have historically not been fought by democratic means, so to speak. You do what you have to do, with the means available for you. Just like any other historical protest movement. It would be incredibly sad if nothing was said or done, in order to fight what is going on.

I still haven't given up on the parlamentary approach, doing the marathon of public opinionbuilding, hoping for educated decisions that nurture the idea of people having rights, to support and help build governments to represent, not rule. I work very hard at this, and will continue to do so, however small my voice is in practicality.

But right now, I am sad to say, it's almost always a matter of who to trust; we somehow have to choose one ruler over another. As authorities to date have stretched my trust pretty thin, it's difficult to say this.

You speak in my name when you object to matters that are important. Both me and society in general. You probably didn't ask for it, but there you have it. I'm as affected by your doings, as I am by any government's. Take real good care of this trust, it is very dear to me.

Jag som inte ens är cyniker

Fri, 20 Jan 2012 04:32 GMT

En 23-årig engelsman kan komma att överlämnas till USA. Han satte upp en sida som hette TV-shack som innehöll länkar till platser där man kunde se tv-program strömmade online. För detta kan han få fem års fängelse.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår hur det kan komma sig. Att bli utlämnad till ett annat land och få fångelse, för upphovsrättsintrång. Brottet som i debatten jämfördes med att “palla äpplen” för bara några år sedan, har kommit långt.

Lobbyn för upphovsrättsindustrin har lyckats få till en väldigt fin position i lagstiftningarna runt om i världen. Och räcker inte den regionala lagstiftningen till, så kan de importera brottslingarna.

Detta fick vi ett ytterligare exempel på igår, när fyra personer i Nya Zeeland, samt tre från Estland, Tyskland och Slovakien arresterades av FBI. Det sägs att siten Megaupload, skadat upphovsrättsinnehavare till ett värde av 500 miljoner dollar.

Trekommafyramiljarder i svenska pengar. Som vanligt undrar jag varför rättighetsinnehavare inte själva dragit igång likartad business om det finns så mycket pengar att hämta.

Lite speciellt är det såklart också med tanke på att razzian mot Megaupload (som enligt rapporteringen kan ge upp till 55 års fängelse till varje anhållen) genomfördes dagen efter flera stora hemsidor online protesterat mot den förestående lagstiftningen i USA – SOPA och PIPA. Om inte annat lär ju behovet av att kunna få stänga ner siter överdriven, när det uppenbarligen går alldeles utmärkt ändå?

Lagstiftningsförslag, förresten, som trots att EU officiellt gått ut och sagt sig vara emot SOPA är på gång som en egen variant här. Lagstiftning om oss och rättigheter står som spön i backen. Ibland känns det som att vi står på ett torg där rättigheter saluförs till högstbjudande. Det är väl det som kallas marknadsekonomi, kanske.

Saker är sällan vad de utges för att vara och eftersom vi alla har en röv så är den till för att… ptjaa, ni kan ju “fylla i” resten själva. Vilket påminner mig om FRA. Härom dagen gjorde jag en bild för att illustrera det där med att det snackas så mycket, men i praktiken så blir det annorlunda.

Kontrollstation 2011. Året gick och ingen kontrollstation dök upp. Jag twittrade bilden till Staffan Danielsson (C) — som ofta lutade sig mot kontrollstationen som en slags empatisk försäkring. Typ, “nu när ni ombeds ha sämre rättigheter som medborgare, så ska i alla fall staten försöka tackla de problem som uppstår och blir det riktigt illa så får vi omvärdera beslutet”. Ungefär.

Han kände sig hedrad över bilden, skrev han. Och jag tänker att det är väl så — nu är lagarna, trots stora protester genomförda, och försäkringar som gjordes då har egentligen ingen bäring nu. För det reglerades egentligen inte, det sas bara.

De “vann” och förlorarna har egentligen inget att komma med. Verkar ju mest bara magsurt att gnälla i efterhand om att spelet var riggat, när vem som helst vet att det är spelets regler. Matchen är över och det är god sportsmanna-anda att inte sura efteråt.

Av samma anledning är det antagligen okej att FRA inte uppfyller de krav som faktiskt finns uppsatta. Och fortsätter göra det trots att de fått tillsägelse av Siun. FRA vann ju. Vad mer kan Siun göra än att säga “ajabaja”?

– Har vi ett påpekande förväntar vi oss att de följer det påpekandet. Tanken med kontrollverksamheten att de kontrollerade verksamheterna ska fungera så effektivt som möjligt, men också att de följer regelverket, säger Hans Jörgen Andersson som är ordförande i Siuns kontrollnämnd.

Det enda man kan hoppas på är att FRA av PR-skäl svarar upp till kritiken och åtgärdar det. Jag skriver “av PR-skäl”. För jag antar att FRA inte stängs ner medan oegentligheter undersöks av nån rättslig instans eller så? En kontrollstation, rentav? Nä, tänkte väl det.

Liten film om personliga data

Sun, 15 Jan 2012 14:06 GMT

Väldigt vacker animation om data som vi alla hjälps åt att skapa när vi gör digitala saker. Det är Michael Rigley som gjort den. (via Brain Pickings)

Carl Bildt har knappast superhjältekrafter?

Sun, 15 Jan 2012 04:25 GMT

Det glunkas mellan raderna i tidningarna om hur svårt det är att komma åt Carl Bildt. De säger det också rakt ut, när man pratar med dem. Hur svårt det är att få honom att svara på frågor, eller få honom att redovisa sig själv och sina åsikter. Jag tycker det är bra att journalister bekymrar sig om det.

Carl Bildt är nämligen utrikesminister för Sverige och ska föreställa vara en representant för svenska väljare. När han uttryckligen dissar befolkningen är det klart att han ska kritiseras för det. Men föralldel, en politiker som inte är direkt tillgängligt, eller verkar uppfatta att det handlar om representation är väl en sak.

Det är riktigt besvärligt att fundera på att vi har en utrikesminister som figurerar som representant i ett helt annat, fruktansvärt sammanhang: folkmord. En situation som skulle undersökas av två svenska journalister och som nu sitter fängslade i Etiopen. Och där utrikesministern är den som ska hjälpa dem bli frisläppta.

Detta borde det inte finnas några möjligheter att kunna raljera bort, men intrycket jag får är att “det går inget att göra, för att han svarar inte på frågorna”.

Förlåt en lekman, men det låter helt galet att det skulle kunna fungera så? Men, okej, fine. Då får vi vanliga svenssons hjälpa till — vad sägs om att vi som en historisk första gång nånsin, går ut på gator och torg och protesterar mot en enskild politiker? Då borde media få material för att kunna ligga på honom. Här är bollen, spring med den vettja!

Döm om min förvåning att det då inte kryllade av journalister på exempelvis Sergelplattan, när vi demonstrerade mot utrikesministern. Att de inte mjölkade denna händelse på alla möjligheter att kunna sätta lite press på honom.

Som att t.ex. ställa frågor till de som dök upp, om vad de bekymrar sig om och varför de är på plats. Eller diskutera i morgonsoffan om hur unikt det är att en enskild politiker protesteras mot på det här viset.

Enskilda kritiska kommentarer skulle kunna bearbetas och lyftas, ett bra tillfälle att skriva ihop en bakgrund till frågeställningen. Här kom det stöd och hjälp journalisterna uppenbarligen behöver för att sätta tryck på den de själva kallar “teflonpolitiker” och de tar inte chansen.

Jo, det var rätt kallt. Nu var vi visserligen fler än 250 personer, en siffra som dyker upp i rapporteringen. Själv fick jag veta av en polis att det var fler än 300 pers på Sergelplattan, och det blev ännu fler efterhand. Några tusental är det svårt att få ihop så här års, men det torde väl vara en bedrift ändå?

Det pågår nån slags horribel spiral av “det är ändå ingen idé” i samhället överlag, och i det här fallet verkar det vara media som gett upp. Det är knappast så att utrikesministern besitter nån slags superhjälteskraft som gör honom osårbar, så jag förstår faktiskt inte de oerhört mixade signaler som journalistkåren skickar ut. Nån får gärna förklara.

Är det verkligen dåligt att alla registreras?

Fri, 13 Jan 2012 01:23 GMT

Sven-Erik Bucht (S) anser att alla ska registreras vid köp av telefonkort. Med motiveringarna att det ska bli svårare för kriminella att gömma sig, så upplever de flesta att det är ett bra förslag. Och så här skriver Heidi-Maria Nisén till mig:

Problemet med den här sortens debatter är att vi diskuterar olika saker. När det handlar om brottslighet så är det självklart att man ska sätta in resurser och klara upp det. Gärna lite förebyggande verksamhet också, det kan ju inte skada. Min oro för den här sortens lagstiftning handlar alltså inte om nån slags önskan om att låta kriminella få göra som de vill.

Vi börjar med det grundläggande argumentet för registrering av samtliga medborgare — att kriminella inte ska kunna gömma sig. Det innebär då att vanliga medborgare, som inte är kriminella, inte heller kan gömma sig.

Likartade behov av personlig trygghet ställs emot varandra argumentatoriskt här, och det blir riktigt klurigt att försöka rodda i frågeställningen. För man skulle lika gärna kunna vända på steken här — det finns de som kanske behöver dölja sig för att de är just trakasserade. Eller varför inte behov av att kontakta press anonymt om myndighetsproblem. Det finns flera, helt legala såväl som trygghetsrelaterade anledningar att använda sig av anonyma kontantkort.

Behov av att gömma sig för stat och omgivning är inte samma sak som att personen som har behovet är kriminell. Det är jätteviktigt att försöka komma ihåg den viktiga detaljen. Och då pratar jag enbart om kriminalitet som vi vanliga medborgare känner i vårt rättsmedvetande. Frågeställningen blir ännu snårigare när det handlar om förhållandet mellan privatperson och stat.

Om staten, mot det allmänna rättsmedvetande beslutar sig för att kriminalisera olika grupper i samhället är fullständig genomskinlighet ett fruktansvärt verktyg att svinga.

Jag är överlag djupt oroad över vad som händer i ett samhälle där samtliga medborgare behandlas som om de vore kriminella. Jag har flera gånger återkommit till detta. För det är inte kriminella man tacklar med den här sortens “lösningar”, det är vanliga laglydiga medborgare.

De som rånar med hjälp av helikopter, som användes som argument i artikeln med Sven-Erik Bucht, hittar andra vägar. För deras avsikt är att begå brott så de hittar sätt att kunna genomföra det. Vanligt hederligt polisarbete krävs för att tackla den typen av brottslighet.

För vanliga svenssons existerar inte den sortens tankar i normalfallet. Däremot så knuffas vi allt närmare det ”psyket”. Där en så prosaisk anledning som att vilja hålla ett läkarbesök hemligt snart kräver vad som upplevs vara kriminella metoder.

Nu är jag glad att saker löste sig för Heidi-Maria Nisén, så som jag tolkar hennes tweet, och tänker att det i det här fallet inte krävdes starkare regleringar. Därmed inte sagt att jag inte har förståelse för problematiken och obehaget att känna sig utsatt på ett eller annat vis från någon som är kriminellt betingad. Problem finns och behöver lösas, men helst inte genom att skapa andra — kanske rent av större — problem helt enkelt.

Fördelar behöver ställas mot nackdelar — proportionerna behöver avvägas. Det är överlag ett problem i sig, att politiker upplever att medborgare behöver övervakas in i minsta detalj. Utan fog för påståendena att kriminalitet minskar eller löses. Eller utan öppenhet om vilket pris det är vi betalar för det i slutändan.

En nyhet är inte en nyhet längre

Wed, 11 Jan 2012 15:56 GMT

Min lista av sidor som sorterar under “nyheter” ser inte längre ut som den gjorde för, säg, fem-sex år sedan. Idag trängs gammelmedia med nymedia och communities som jag besöker för att få lite tips om vad som händer runtom i världen. Intressant nog har jag oftast läst, sett och hört talas om grejer innan de landar på tidningarnas hemsidor.

En annan sak som påminner om att saker inte är som förr, är att filmer och länktips jag själv pushat för i nån kanal, hamnar i tidningarna. Eller det där med att sitta och blogga om funderingar och sen hitta krönikor och dylikt som “spinner vidare” på det jag skrivit om. Inte för att de läst mig, utan för att det som antagligen påverkat mig till funderingarna, påverkar andra.

Ibland känner jag mig som en slags redaktör, som hjälpt till att sålla i informationsflödet och underlättat för både för media och vanliga svenssons. Jag både är flödet, bidrar till det, och tar del av det. En märklig och mäktig känsla.

Ett exempel på informationsflödet och behovet att att få hjälp med att sålla i det är den här tidningen som skapats av användare på Reddit. Det är en underbar produkt, helt gjord av frivilliga krafter och kan laddas ner gratis. Där har de plockat russin ur Reddits enorma kaka, bilder, historier, intervjuer, tips och råd.

Samtidigt som vi har debatten med hur vi räddar papperstidningar, uppstår det i andra kanaler behov av att få hjälp att tratta ner information i ett mer koncentrerat format. Och folk tar initiativ och gör det med egna förutsättningar.

En nyhet är inte en nyhet längre, kan jag känna rätt ofta. Det finns så mycket av den varan att det är uttolkaren och kommentatören av den som skapar mervärde och gör det intressant. Och det handlar inte om en person — nej, helst vill jag kunna se och läsa vad flera av mina favoriter har att säga om samma ämne, och de får gärna vara oense. På det viset täcker jag mer mark i en fråga och känner mig berikad.

Jag både uppmuntras och förskräcks av det där med att “alla pratar om samma sak” mellan varven. Och ett nutida problem är att hitta nyhetskanaler där jag samtidigt får bredd på en specifik nyhet som jag får tillgång till smalare saker. Som jag kanske kan hjälpa till att lyfta till ett bredare skikt.

Mina föräldrar köpte både Aftonbladet och Expressen när jag var barn. För breddens skull, sa de. Själv funderar jag på hur jag ska hitta bästa mixen — för det smalas skull.

Det där med fejkade konton

Sat, 07 Jan 2012 17:17 GMT

Jag blir alltid lite kluven när diskussioner uppstår om s.k. identitetsstölder i olika sociala media. Det kan ske på Facebook, såväl som twitter och Google+ — där folk skapar personliga konton, skapas även fejkkonton. (Inte att misstas för hackade konton, utan helt fristående konton som låtsas vara någon annan.)

När prinsessan Viktoria gifte sig förra året så satt jag helt otippat och följde stora delar av händelsen online, mycket tack vare att Kungen kommenterade live på twitter. Ja, alltså, inte riktiga kungen då, utan någon hade skapat kontot och slängde ur sig den ena roligheten efter den andra.

Kungahuset som helhet blev dessutom förärade med ett twitterkonto häromsistens, där riktiga pressmeddelanden från hovet publicerades, vid sidan om efterlysning på tips efter tv-serietorrents med svenska undertexter. Kontona har, vad jag kan se, avslutats. Antagligen för att kungahuset inte blev så förtjusta i tilltaget. Jan Guillous fejkade twitterkonto lever och frodas fortfarande dock.

Flera falska konton är tydliga med att de är skämtkonton när man går in och tittar på profilerna. Andra är inte lika tydliga men litar på att man som läsare förstår ändå. Jag går ibland på såna här grejer. Tror att det är den riktiga personen, alltså, innan nån vänlig själ upplyser mig om motsatsen. Känslan av att bli lurad är inte särskilt kul.

Trots att alla vet att ska ta det som står skrivet online med en nypa salt så bor det ändå en stark tradition av att kunna känna förtroende för de man träffar på. En motsättning som finns på gott och ont. (Mest på gott tror jag faktiskt, rätt trevligt ändå att folk vill känna förtroende.) I slutändan så upplever jag fejkkonton oftast följa en gammal hederlig tradition av satir, emellertid, och är inte något personligt i det stora hela.

Spännande effekter kan dessutom uppstå som inte är helt av ondo. Det kan exempelvis leda till uppmärksamhet, en hårdvaluta för kändis-skråt. En uppsjö av uppenbart fejkade konton med tvserie- eller filmkaraktärer är inte minst ett exempel på det. Men det förutsätter ju nånstans att det är lite klass på kontot, kan man tycka, något som den som ser sitt namn eller varumärke användas inte har nån kontroll över alls.

Alla är inte duktiga på det där med satir, humor eller vad det nu kan röra sig om. Svårigheten att tillämpa nån slags “reglering på grundval av kvalitet” är uppenbar. Och här grenar dessutom problematiken ut sig lite mer — för bortsett från försök till kvalitativa insatser, så kan det vara en värdemätning i och på samhället, på ett helt nytt sätt.

På sistone har t.ex. Rick Santorium fått en massa uppmärksamhet och delar av nätet har inte varit nådigt, som reaktion på hans val av sakfrågor. En användare på Reddit har (såklart) registrerat ett konto med det namnet har fått ett litet kärleksbrev från presidentkandidaten. Ett fejkat konto blir i det här fallet en politisk styrka — en presidentkandidat brukar inte kontakta simpla användare online, om man säger.

Det kan också handla om offentliga personer som man på olika sätt upplever påverkar ens vardag och som man på det här viset vill poängtera att det allt vore en god idé att finnas “på riktigt” och inte enbart via media. Ett slags tvång nästan, som antagligen inte känns sådär skitmysigt för den som utsätts för det. (Om man inte är William Shattner, som gärna tog över det fejkade kontot och fortsatte att twittra.) Därmed inte sagt att personen i fråga inte förtjänar det, så att säga, det beror helt på person och anledning.

I andra fall kan det handla om att göra sig lustig över medias misstag. Som när en tidning på nittiotalet dödförklarade Abe Vigoda i förtid, så nu finns ett konto med hans namn som mer eller mindre dagligen uppdaterar om att han är vid liv. Eller så är det av helt andra anledningar, som den italienska journalisten som genom att registrera ett fejk-konto för Tomas Tranströmer (ni vet, han som vann Nobelpriset i litteratur) på det viset ville synliggöra problematiken med… fejkade konton. Nåja, ibland blir det meta.

Och det är väl just det, att det inte finns ett format 1A på fejkade konton att förhålla sig till, som gör att det blir besvärligt att avgöra om det är saker som förtjänar starka regleringar eller inte. Gråzonen mellan att påverka makt, tillföra världen något tänkvärt eller roligt, eller vara taskig mot någon bara för att den som fejkar är en översittare i största allmänhet, är ganska stor. Att låta plattformarna hantera sådana situationer fungerar väl rätt bra oftast, utan polisiära insatser i det stora hela kan jag tycka, även om gränserna tänjs riktigt illa mellan varven.

Mindre problematiskt att se det som ett jäkla oskick, rent ut sagt, är när det handlar om helt vanliga svennar som får se sig förekomma i såna här sammanhang, vill jag poängtera. Men det är oftast inte dessa som det skrivs om när ämnet är på tapeten, så vet inte ens hur pass omfattande det är.

Kluven som sagt, och så mycket som jag har förståelse för de som upplever obehag, känner jag också viss tvekan för att oresonligt sätta ner foten och anse att det är fel att så sker, alla gånger och alltid.

Jag vill inte att någon lurar mig eller känner nån slags rättighet till “få lura andra”. Men vad behöver regleras, till vilket pris och vilken typ av straff i så fall, pratar vi om här? Jag har en känsla av att det förtjänar att funderas på, i denna tid av kontroll och onödig rädsla som exploateras hårt.

Det låter nämligen ganska allvarligt med en “identitetsstöld”, men eftersom det i praktiken kan röra sig om allt från en president till en fisk som bor i ett akvarium och kommenterar sin människa så känns det inte helt självklart vad som behöver göras och när.

Demokrati börjar och slutar hos dig

Tue, 03 Jan 2012 06:13 GMT

Personlighet och karaktär är bra, bara det inte sticker ut allt för mycket. Det mesta här i världen går ut på att passa in på ett eller annat sätt.

Dessa två meningar inledde en bloggpost som uppföljning på min fråga om demokrati. Men jag behövde inte skriva klart det inlägget, för Lena Andersson har formulerat det mycket bättre på DNs ledarsida. Det klack till i mig när jag läste nedanstående:

I en artikel som den här ingår att jag måste understryka min avsky för Sverigedemokraterna, annars ägnar sig läsaren inte åt vad jag skriver utan åt att vara först med att säga att jag smygvägen antyder gillande av parian.

Precis det där har skavt i mig många gånger. Det handlar inte bara om Sverigedemokraterna. Jag har upplevt att det är samma reflexer i genusdebatter exempelvis, där jag måste försäkra att jag inte hatar män alt. kvinnor om jag dristar mig att verbalisera en frågeställning i ämnet. Oavsett gruppering behöver man alltid förhålla sig till det som anses vara på ytterkanterna.

Det är jätteviktigt att lägga med försäkringar om ens icke-fundamentalism när man försöker nyansera eller problematisera. Fokus ligger på hur pass väl jag passar in i någons världsbild, inte på dennes förmåga att hantera informationen.

Eller som att jag måste gång på gång påpeka att, nej, jag vill inte sätta kompositörer på fattighuset. En del tolkar det till och med som en slags svårighet att diskutera “nåt annat än fildelning”, när det handlar om så stora saker som att försvara det öppna samhället.

Av detta får jag intryck av att de flesta av oss är överens om att fildelning är en skitsak — men lagstiftningen som sker i bl.a. fildelningens namn är inte några skitsaker. Om nu de flesta upplever det vara en skitsak men lagstiftningen går åt ett annat håll, så behöver vi tänka till om vad det beror på.

För mig leder frågeställningen hit. Jag ifrågasatte “fildelningsproblematiken” för snart tio år sedan, frågeställningar som ledde till ifrågasättande av övervakningssamhället och nu behöver jag till slut inse att det i grunden handlar om att vårda vår demokratiska ohälsa.

Jag må möjligen vara före en del att se de här sambanden, men jag är inte först på något vis i världen. Det är så frustrerande nära allmän förståelse, men ändå så långt bort. För de flesta säger sig vilja ha demokrati, men alldeles för många undergräver den genom att lägga all makt där den inte kan påverkas i slutändan.

Det är till och med en underliggande tävling, nån ska stå som segrare. Jag vill såklart vara med i rejset med mina synpunkter om det nu måste vara en tävling — men hur tusan gör man det om tävlingen i sig känns riggad att vara på väg in i något (om vi inte redan är där) som jag upplever som fundamentalt fel? För att tävla är för mig motsatsen till demokrati.

Det går inte att stå utanför, som Lena Andersson beskriver det, “de påbjudna värderingarnas värme” om man vill kunna vara med. Samtidigt bränner man många möjligheter genom att vara där. Det går att få tillgång till makt, men inte nödvändigtvis demokratisk utveckling.

Jag hoppas att fler tankar om detta dyker upp framöver. Vi är i stort behov av det. Jag hoppas att du, som läser det här, funderar på det här på riktigt. Vi behöver vara medvetna om den avgrund som sedan en tid tillbaka grävts upp mellan vad vi säger och tror, och hur saker faktiskt fungerar i praktiken.

Fascism syns inte när den kommer, hur mycket vi än vill att det ska vara så. Den växer fram gradvis och finns där för att vi tillåtit det, medvetet eller omedvetet. Även om vi fortsätter att kalla det för demokrati.

Vi är inte mer än människor, vi utsätter varandra för reflexmässig utanförskap av precis samma typ som driver de som innehar nån slags makt. Vi beter oss ofta som om demokrati är “herren på täppan” när vi argumenterar, och glömmer bort att det är samma verktyg som får fascism att froda.

Jag tror att vi skulle ta ett rejält kliv framåt, in i en mer demokratiskt utvecklande framtid om vi var medvetna om denna motsättning som vi alla bär inom oss. Det är vi, det vi tänker och det vi gör, är vad som skapar förutsättningarna.

Är du en fascist-enabler utan att veta om det?

Thu, 29 Dec 2011 06:06 GMT

Demokrati är ett ord som kräver sin definition, den ser inte likadan ut överallt i världen och den upplevs behöva ha olika egenskaper för att få kallas just det, beroende på var du befinner dig.

Jag skulle vilja få lite information från dig, du som emellanåt använder dig av ordet “demokrati” i olika sammanhang. Vad innebär demokrati för dig? Varför ställer jag nu den här frågan, undrar du. Tror att det kan bero på nån slags kommunikativ miss i grund och botten, men väldigt ofta upplever jag demokratiintresserade vill… ptjaa… hoppa över demokratiska processer, förvånande nog?

“Ni snackar ju bara”, läser jag både som kritik av mig och mitt politiska engagemang såväl som till andra partier, mellan varven. Hmmm, ja..? Det är ju det som är grejen? Hur ska det över huvud taget gå att utveckla demokratiska metoder utan (föralldel emellanåt ap-tråkiga) diskussioner? Vad missar jag?

Jag har kallat det att vara fascism-enabler, en slags omedveten möjliggörande av odemokratiska metoder, oftast kantat av goda viljor. (Krångelmening, men jag hoppas ni fattar.) Ibland låter det mer som man vill rösta fram en godhjärtat diktator än satsa på demokrati. Och det får man väl tycka om man vill, men om nu grundargumentationen är att demokrati i sig är viktigt?

Nu är du kanske inte en sån som efterlyser starka ledare som vi ska stötta utan att ifrågasätta, i ett sånt fall är problematiken jag försöker föra fram någorlunda tydlig. Mindre tydlig, men inte ett dugg mindre bekymmersamt, är det när folk upplever det som jobbigt att saker ska pratas om.

Demokrati, för mig, kräver prat. En hel jävla massa prat. Och frågor. Och sen lite mer prat. Lite ledsen att behöva säga det, jag tycker dessutom att det är vår förbannade skyldighet att delta i samtalen mellan varven till och med, om vi anser att demokrati viktigt.

Sen kan det vara ett ytterligare symptom av “nånannanismen”, “livspusslet” och varför inte en släng av lagmentalitet nånstans där i skrymslena. Många bäckar små, antagligen. Men oavsett förklaring så är det inte en bra grogrund för demokratisk utveckling, som jag ser det, när det landar i att ta politiska genvägar.

Jag vill i alla fall inte bli eller vara en fascist-enabler. Frågan är hur jag undviker det när tålamodet tryter. Jag tänker att jag behöver definiera vad demokrati är och vilket slags arbete och engagemang det kräver. Jag vill därför be dig att du sätter dig ner och funderar ordentligt på vad det betyder och sen berätta för mig och andra. Om det är svårt att formulera det själv, peka på nån som redan sagt något bra som du ställer dig bakom. Om demokrati, alltså, demokratiska värderingar, vad som samhället behöver.

Tack för hjälpen!

Då har jag flyttat från Godaddy

Fri, 23 Dec 2011 08:05 GMT

Trots julstök och en rätt hög stressfaktor upplevde jag det som ganska viktigt att prioritera att flytta mina domänadresser som jag köpt av Godaddy. Detta för att det amerikanska företaget stöttar SOPA — Stop Online Piracy Act. Jag passade på att, via supporten, låta dem förstå varför jag gjorde det här valet.

Detta för att om vi inte gör det, innebär det att vi riskerar signalera att vi håller med om att SOPA är en bra lag. Det kan man läsa hos arstechnica – som även rapporterar om en aktion som dragits igång på Reddit.

GoDaddy seems unimpressed by the boycott so far. They made the following statement to Ars Technica: “Go Daddy has received some emails that appear to stem from the boycott prompt, but we have not seen any impact to our business. We understand there are many differing opinions on the SOPA regulations.”

Jag fick ett svar från Godaddy där de noterade de att har över 50 miljoner domäner registrerade hos sig, och länkade sedan till ett långt förklarande inlägg där de inledningsvis säger ungefär samma sak. Att de har över 50 miljoner domäner registrerade, alltså. (Samt betalda lobbyister i Washington, no less.) Eftersom jag bara lyfte bort mesiga fyra domäner från dem, kan det ju tyckas vara en larvig sak av mig att göra, ungefär, förstår jag det som. Så här avslutar de inlägget:

The purpose of this legislation is to target foreign sites that are stealing U.S. property. No one is arguing that the purpose is invalid or unjust. If the mechanisms by which we get there need to be tweaked, then let’s have that discussion. Let’s stop with the hyperbole and get down to the brass tacks. We need to find a way to preserve American ingenuity. Starting from a place of common ground will allow us to have the conversation about how best to achieve those goals. SOPA is a needed tool to get the ball moving. As President Clinton has said, there’s nothing wrong with America that can’t be cured by what’s right about America. So, let’s get to it – together.

Det är inte utan att jag slås av ironin att ett företag i sina förklaringar till varför de gillar SOPA anger “stöld” som anledning, när de agerar i mitt namn för domäner som jag köpt och väl äger..? Nu får mina domäner bo hos Loopia ett tag framöver.

Jag är inte ensam, det finns de som kan tänka sig att flytta tusentals domäner på en och samma gång. Många bäckar små, är relevant i det här fallet, så har du nån domän där så fundera gärna på att göra samma sak. Låt dem dessutom gärna veta, i så fall, varför du gör det. Eftersom de viftar bort det som sagts hittills, är det nog säkrast att vara tydlig. (Har du inte domäner där, hjälp till att sprida budskapet ändå.) Den 29 december har blivit utnämnd till stora bojkottdagen av Godaddy.

Hela argumentationen bakom lagar och regleringar som SOPA baseras på falsk retorik. Det skulle vara humor om det inte var så tragiskt, att se hur ett inlägg på SVT Debatt av Anna Troberg rubricerades, som ett exempel på resultat som mytspridningen kring fildelning skapar. Allt hon tipsar om är fullständigt lagligt, men SVT rubricerar det som piratkopiering.

Upphovsrättslobbyn ljuger och de skiter i det. Det finns inget snyggare sätt att säga det på. Varje missförstånd de skapar med hjälp av massiva pr-kampanjer som är till nackdel för samhället, är en vinst för den lobbyn.

USA – en katastroffilm i slow-motion

Sun, 18 Dec 2011 05:43 GMT

Jag är svag för amerikanska katastroffilmer. Ni vet, när jorden går under med hjälp av datoranimationer och vi får följa en hjälte som kämpar emot nedfallande meteorer, klimatrelaterade istider, anfallande UFOs eller bestrålade ödlor. Nu när den amerikanska rättsstaten och demokratin med gnissel och brak går under likt en film av James Cameron, är det nästan svårt att förstå att det som händer är på riktigt.

Ibland har jag undrat om det är det amerikanska filmarvet som gjort att det inte riktigt gått att ta in alla gånger. Nån hjälte borde väl ha tagit tag i saker, enligt den invanda dramaturgin? President Obama var sådant hopp med sin valrörelse. Men han visade sig istället vara det verktyg som slår in de sista spikarna i kistan.

NDAA drogs igenom — där amerikanska medborgare helt enkelt kan fängslas på misstanke endast och på ospecificerad tid. SOPA är på gång att dras igenom — där internet kommer att ägas av en handfull konglomerat och innovation (och affärsmässig konkurrens) stryps effektivt. En skakning har nu känts i akterdäck och kvar finns snart inga av de värderingar det stora landet i väst så hårt försvarat.

Så medan vi sitter och ser denna långsamma, men oåterkalleliga katastrof för ett västlands demokrati utspelas framför våra ögon, är det relevant att fundera över hur det påverkar oss.

Den politik som förs idag är på god väg att ta oss till den där punkten. Ökad övervakning, ökad kriminalisering av vardaglig beteende, ökad brutalitet även gentemot laglydiga medborgare – och en tilltagande stigmatisering av de som av vilken anledning som helst inte lever upp till den inte helt solklara definitionen av normalitet. Och, än mer, otryggare förhållanden för de som faktiskt uppfyller densamma. Vardagen blir objektivt svårare för alla, men samtidigt så är det alltid individens fel om hen drabbas av sjukdomens, kriminalitetens eller (för den delen) polisens godtyckliga ingripanden i deras liv.

Av sådana här anledningar har jag engagerar mig i något så tråkigt som ett politiskt parti. Jag skriver tråkigt, för handen på hjärtat — de flesta associerar nog politiskt arbete till mer förvaltande aspekter än de utvecklande och visionära.

Om man nu upplever sig vara okej med “välvilliga despoter” är det väl ursäktligt nånstans om demokrati inte upplevs sådär jätteviktigt att beskydda. Om inte, lär hoppet till nån enstaka hjälte inte vara något att räkna med, vi behöver göra detta gemensamt. Det ligger i demokratins natur.

Det börjar dra lite kallt om fötterna, vi behöver fundera på de här sakerna och vi behöver hitta fram till den balans som bevarar och utvecklar demokratin.

Livet är inte en film, tack och lov. Jag ägnar mig helt enkelt mycket hellre åt något som mellan varven uppfattas som tråkigt (även om det nödvändigtvis inte är så), än gå runt i en godtycklig vardag utan rättigheter. Där även om jag skulle vara säker, är inte min granne det. Jag tror på demokrati och hoppas att fler gör det.

För vem vill bli en statist en USA-producerad katastrof?

Vakande ögon utan mänsklig eftertanke

Fri, 16 Dec 2011 01:30 GMT

Såg en stund på SVT debatt igår. “Lärare är inte poliser”, sa nån som reaktion på åsikten att det är bättre att fylla på med vuxna människor i skolan, och jobba på relationer istället för kameror. “Lärare är inte poliser.” Den har skavt i mig halva natten. En sån liten kommentar som liksom röjer en besvärande, underliggande värdering av övervakning. Är barn kriminella, då?

Jag är personligen varken för eller emot kameror generellt sett — jag vet egentligen inte tillräckligt — men brukar ofta reagera på vad kamerorna föreslås lösa för slags problem. Brottsförebyggande effekter av kameraövervakning tycks vara mindre än folk tror generellt sett. Som hjälp för att klara upp brott har jag själv tänkt att kameror kan vara till hjälp, men poliser i Storbritannien har anmärkt på att det är mycket sämre utfall än man skulle kunna tro.

I går handlade Debatt om att någon överföll en elev på en skola med kniv, fruktansvärt och såklart värt att fundera på. Men jag förutsätter nånstans att våldsverkaren inte startade sin bana med att göra det? Utan att hans liv kulminerat i den attacken, snarare? Spontant känns det då som att vettiga vuxenrelationer i tidigare läge skulle haft större chans att påverka, snarare än kameraövervakning. Så jag har ganska lite förståelse för knäreflexen “övervakning” ur det perspektivet.

Det är helt enkelt lite jobbigt att diskussioner om kameraövervakning så ofta slutar i nån slags betydelse av att samhället ska slippa bry sig i praktiken. Tror det är det, som stör mig mest faktiskt.

Psykologin i övervakningsdebatten är talande. Hur det pendlar mellan argument om att man ska känna sig tryggare och argument om människors ondska, vilka i praktiken tar ut varandra. För hur ska man nånsin kunna känna sig trygg i ett samhälle fullt av ondska? Det finns inte en kamera i världen som kan råda bot på otrygghet i längden, vi behöver tänka lite bredare än att hänga upp förhoppningar på teknologi. Teknologi är verktyg, inte ställföreträdande människo- och samhällsansvar.

Varför känner vi oss otrygga? Vad är det som leder fram till händelser som påverkar tryggheten i vardagen? Det är med största sannolikhet så att vi som samhälle påverkar till att problemen uppstår över huvud taget och det ger mest bara ett intryck av att inte vilja ta det ansvaret.

Tryggare blir vi såklart inte heller av politiker som inte går att lita på. Igår fick vi ju exempel på det i och med Socialdemokraternas slutliga uppgörelse med Alliansen om FRA. Besvikelse blandas med cynism; det är ju inte som att flera av oss inte konstaterat att det är hit vi är på väg.

Frågorna behöver ställas — vilka är problemen som är tänkta att lösas, fungerar den föreslagna lösningen för det, och kanske framför allt: är det proportionellt i förhållande till fysisk och psykisk samhällskostnad? Men av någon anledning fortsätter vi tvångsmatas med skrämselpropaganda och, som jag ser det, falska trygghetsfixar. Det är dessutom relevant att fundera på detta ur en demokrati-aspekt, vad händer med ett land när politiker envisas med att gå emot folk- och medlemsvilja?

Jag hoppas att människor nogsamt noterar vad som pågår och minns när de gå till valurnorna. Vi kan inte fortsätta att belöna auktoritet, vi behöver och förtjänar bättre än så. Vi behöver visioner, tanke och kunskap. Vi behöver hederlig representation, inte chefer som håller reda på oss ständigt och jämnt. Vi behöver människor som ser varandra och framtiden an, inte övervakning.